Tillbaka

Sebastian i Köpenhamn

Det hela var tänkt som ett nordiskt event, men intresset var så stort att platserna snabbt fylldes med deltagare från hela Europa. Förutom Sebastians nordiska team var även Hans Nilsson och La Toya Velberg från det internationella teamet på plats för att visa upp kollektionen som går i solförmörkelsens tecken.

Invigningen skedde utanför Köpenhamns planetarium, där vi utrustade med skyddande glasögon väntade på solförmörkelsen som skulle ske vid ett exakt klockslag. Den glada stämningen som frisörer alltid bjuder på lyckades inte få den gråmulna himlen att spricka upp denna dag, så den för oss synliga solförmörkelsen uteblev tyvärr, men senare inne på planetariet fick vi istället en svindlande resa ovanför molnen och ut i rymden genom vår galax.
På fredagskvällen var Köpenhamns trendiga klubb Zen bokad till de 400 frisörerna som gästade eventet och i de mörka lokalerna minglade neonmodeller och akrobater bland de glada festdeltagarna. Det är få föreläsare som kan få två timmar att bara försvinna i ett nafs. Och lika få är det som kan göra siffror och företagsutbildning till underhållning som man minns med ett leende långt efteråt. Sebastians kreative ledare Benjamin Martin höll ett uppskattat föredrag om succé – hur man skapar sin egen succé och utvecklar en succésalong.

Lördagen bjöd utöver detta på en del egen tid och jag passade då på att gå backstage på Axelsborg, där den stora Eclipse-visningen skulle ske under kvällen. Jag ville kika närmare på förberedelserna och se detaljerna på de unika headpieces som skulle visas upp. Hans Nilsson berättade att Eclipse-kollektionen är direkt överförbar från inspiration till genomförande. “Ofta när man skapar från en idé bygger man vidare och hamnar sedan en bit ifrån originalidén och behöver då en tillhörande förklaring av tanken. Det behövs inte här. Dessutom är kollektionen bred och jämförbar med hur en designer skapar en klädkollektion med ready-to-wear, som är direkt användbara tekniker på en salong och dess kunder, och ända till unika couture-headpieces.”
“När man tittar på en eclipse ser man djup svärta, och på det ett ljus som nästan sprakar ut. Om man sedan tittar på de olika lookerna i kollektionen, med blonda frisyrer kontra svarta headpieces, så blir det tydligt med eclipsens texturskillnad i den djupa blanka svärtan och det spröda blonda. Det är väldigt mycket kontrastlek i kollektionen som är applicerbart på en salong om man tänker hur man kan använda kontrast. Med det blanka mot det matta, det hårda mot det mjuka och det svarta mot det blonda.”  Kollektionen kanske framstår som extrem vid en första anblick, men separerar man de olika delarna finner man kundvänliga klippningar och Hans betonade hur viktig den biten är när de skapar sina kollektioner. Han berättar också att Iris van Herpens 3D-printade kläder som visades på Paris modevecka, med lager på lager-tekniken, har funnits med i tanken när de skapat de olika headpieces som tillhör couture-delen av kollektionen.

Inspirationen var att se på hår som på vilket annat material som helst och skapa något som ligger i gränslandet mellan hår och konstverk. Att limma, lacka och forma olika delar som sedan sätts ihop efter en tänkt form. Både Hans och hans kollega La Toya hade inför kvällens visning skapat varsin couture-headmasterpiece, där de tagit Eclipse-kollektionen ett ytterligare steg på ett mer personligt sätt.

Berätta mer om hur ni skapat dessa! –Det tar nästan två veckor att bara förpreppa allt hår för att få rätt textur på de olika delarna. Att jobba lager på lager med Shine Define och Liquid Steel och få det att bli den här massan som ska vara flexibel och hård samtidigt. Sedan skärs formerna ut och när alla delar är färdiga tar det kanske en dag att sätta ihop en piece. Det som är roligt är att det är väldigt mycket hantverk i det här som är kul att visa upp för kollegor. Om man kikar riktigt nära ser man strukturen av hårstrån som sticker ut och ligger lite fel. Jag vill ha det så för att det ger en påminnelse att det är hår vi har byggt allt av. Det får inte vara för perfekt, då tappar man lite av känslan.
Sedan ska dessa förflyttas runt om i världen på olika visningar. Hur går det till? –Det är en hel del ångest varje gång jag ska packa ner dessa i transportlådor. De hanteras och packas ungefär som Ming-vaser och sedan är det bara att hoppas på det bästa. De går som specialbagage på flyget, men helst skulle man vilja buda dem med fyratusen fjärilar som försiktigt flyger dem dit vi ska. Sedan är det även viktigt när man skapar en headpiece att man vet
hur den ska användas. Är det enbart till en plåtning kan man bygga den lite mer ömtålig. Men om den, som dessa i denna kollektion, ska flyga runt i världen på olika visningar, måste man även ta hänsyn till att de ska klara av att packas ner och transporteras runt och det leder till att jag bygger med en helt annan grundkonstruktion. Sedan är själva packningen en hel vetenskap som jag måste uppfinna för varje headpiece.
Du har gjort den här typen av headpieces i flera kollektioner nu. Hur tänker man när man skapar dessa? –Jag brukar börja med en idé om en form. Jag är ganska bortskämd med att få väldigt mycket idéer kring form, så det är där jag börjar. Sedan bryter jag ner idén baklänges därifrån. Det vill säga att jag börjar med yttre form och ytan och nästa steg är att fundera på vad den ska sitta på och vidare sedan hur det ska sitta fast på huvudet. Det finns ju inga manualer så man får uppfinna när man håller på. Jag gillar att göra väldigt olika saker och bygga på olika sätt, men sedan är det nog som med vilken designer som helst, att man till slut ser vem det är som har skapat en piece för att man känner igen formspråket och stilen.

Det blev kväll och Axelsborgs festsalong fylldes av högtidligt svartklädda gäster som fick avnjuta en trerätters middag. Det sjöngs och skålades mellan borden och på scenen dök det upp en operasångerska som öppnade kvällens show. I kontrastens tecken gick operan sedan över i tung hårdrock som spelades live av bandet Skin Him Alive under hela visningen. Jag vill passa på att ge alla modeller en stor eloge för att så elegant visa upp sina kreationer med kläder av Lady Borcher på skyhöga klackar. Kikar ni närmare på bilderna här bredvid ser ni även att modellerna bar svarta linser som begränsade deras synfält.

Text & foto: Anna Lu Lundholm