Tillbaka

Anneli Palmgren, ett liv med hår!

Har länge tänkt göra en artikel om en av de viktigaste frisörerna vi haft i Sverige genom tiderna. Hon har påverkat andra frisörer under så många år och hon fortsätter med glädje och energi att hjälpa unga frisörer att utvecklas.

Anneli är född i Lavansari i Finland. Två och ett halvt år gammal skickades hon av sina föräldrar som krigsbarn till Sverige, ett öde hon delade med många andra små finländska barn för att komma undan kriget. En familj på lilla Ryds gård i Bona utanför Motala tog sig an Anneli och där fick hon en trygghet medan kriget rasade i Finland. Efter kriget beslöt hennes finska familj att hon skulle få stanna i Sverige, där hon nu kände sig som hemma och här växte hon upp och gick i skolan. Nu hade hon två familjer i två olika länder och till historien hör också att hennes syster, som också blev frisör, senare tävlade mot Anneli för Finland.

Hur kom du på detta att du ville bli frisör? – Det växte fram då jag tyckte om detta med färg och form.

Hur och var utbildade du dig? – Jag fick möjligheten att gå som traditionell elev på Österbergs damfrisering i Motala. Det var nog den största och bästa salongen vid den tiden. Efter några år fick jag ett erbjudande om att börja på en annan salong, då hon som hade den skulle vara hemma och föda barn, men det visade sig snabbt att även jag skulle ha barn. Efter jag fött min dotter Helen började jag arbeta igen ganska snabbt, då jag var tvungen att försörja oss. Salongen jag slutat på hade nu flyttat till nya lokaler på andra våningen i ett affärshus och en dag ringer min gamla chef och vill att jag skall köpa salongen av henne. Min förvåning var stor och det var med stor nervositet jag gick med på detta, då hon skulle ha 56 000 kronor för salongen och 10 000 för lagret och dessutom skulle jag ta över fyra anställda plus en elev. Banken gick med på de 56 000 kronorna, men de övriga 10 000 fick jag låna av min mamma.

Det ångrar du inte idag, eller? – Nej, det gick ju riktigt bra ända från början och efter ett antal år flyttade vi salongen till gatuplan och då var vi tio frisörer. Men det var inte helt okomplicerat att driva en stor salong i en liten stad på den tiden, då ingen riktigt förstod att det fanns en stor värld utanför den lilla staden. Jag fick till exempel slåss rejält med skattemyndigheten, då de inte ville godkänna mina kostnader för en utbildningsresa till Paris. Deras argument var att ingen i Motala hade behov av en Parisfrisyr, vilket man kan skratta åt idag, men det gjorde jag inte då.

Ditt tävlande då, berätta? – Ja, det fanns en klubb i Linköping och en dag blev jag tillfrågad om jag ville komma in och göra en modell så de fick se. Jag gjorde en upprullning och kammade till en frisyr som såg ut som en krokantårta och detta imponerade tydligtvis så pass att de ville ha med mig i klubben. Sen följde massor av träningar och Irene Johansson körde hårt med oss hela tiden.

Och sen blev det en massa tävlande? – På den tiden fanns det tävlingsklubbar i varenda större stad och det var nästan alltid tävling någonstans och sen var det Götalands och SM. Så det var bara att träna och träna och sen träna lite till för att kunna bli så pass duktig att man kunde kvalificera sig till laget och till de större tävlingarna. På den tiden fanns ju inga övningshuvuden man kunde träna på och jag kommer ihåg att jag satte fast löshår i heltäckningsmattan och kammade och kammade tills jag kände att detta kan jag. Det var kul med alla tävlingar för att man träffade så många människor med samma intresse.

Anneli har tävlat under många år och vunnit mycket, bland annat SM, och man skall komma ihåg att förr var konkurrensen mördande med mängder av duktiga frisörer, vilket gjorde det så mycket svårare att vinna någonting överhuvudtaget. En sak som gjorde det extra svårt var att man då tävlade med levande modeller och att man då var utlämnad till när dessa kunde ställa upp på att träna.

– När man inte hade tillgång till sin modell för att träna på, gällde det att lära sig millimeterkunskap med läggning och kamning och att toupera rätt. Detta var grunderna och många gånger fick man träna upp detta på kunderna utan att de märkte det. Vidare var det mycket planering med att skapa en bild av de frisyrer man skulle göra när modellen väl var tillgänglig och där har jag haft glädje av att kunna teckna, så man var riktigt förberedd när modellen var på plats.

Allt detta tävlande måste väl ha kostat en massa pengar? – Det kostade extremt mycket och man fick ta av sina egna pengar till en väldigt stor del.

Dina internationella tävlingar? – Om vi utelämnar de nordiska och en del öppna tävlingar, så har jag varit med på fem VM med start i Wien 1974 och fram till Las Vegas 1984. Som bäst gick det i Rotterdam 1980, då jag blev trea både individuellt och i lag.

Vad har tävlandet betytt för dig? – Inte allt, men nästan. Genom allt tränande blev jag ju automatiskt en bättre frisör och genom tävlandet lärde jag mig klara av pressen och att arbeta inför publik.

Du har också arbetat mycket med visningar och utbildningar? – Ja, det blev väldigt mycket under några år. Dels genom Frisyrmoderådet, där det blev mängder av visningar i hela Sverige och redan i slutet av sextiotalet började jag arbeta för L’Oréal . Vi turnerade från Luleå till Malmö under många år och sen har jag haft mängder av kurser och visningar både i Sverige och utomlands på egen hand. Ett kul minne är när vi gjorde en visning för ICD i Paris inför Alexandre de Paris och han senare kom upp och tackade.

För ett par år sedan gick en av Annelis önskningar i uppfyllelse, då hon gjorde en brudvisning inför en fullsatt Slaka Kyrka strax utanför Linköping och jag är glad att jag fick se den och även publicera bilder i Mirror Magazine från detta.

Vi hoppar tillbaka lite och undrar vad som hände med Annelis i Motala? – Jag träffade Roger Svensson, när vi i Östergötland gjorde Den svenska frisyren, i slutet av åttiotalet och han drev då sina salonger i Linköping och Mjölby, så det var naturligt att vi började driva allt under ett namn, Studio 22, och vi flyttade salongen till Gallerian i Motala 1990. Vi sålde den 2003 och efter det har vi arbetat tillsammans på Studio 22 i Linköping och där är vi idag sju frisörer.

Hur mycket är du på salongen idag? – Det skall vara fyra dagar i veckan, men det händer att det blir fem. Dock vill jag inte arbeta mer än sex timmar åt gången. Sen gör jag en hel del brudar och då mest under sommaren.

När du slutade tävla blev du internationell domare? – Det är ofta en naturlig fortsättning att man gör det och jag dömde mitt första VM i Tokyo 1990 och höll på fram till Berlin 2000.

Hur var det? – Kan väl säga att man skaffar sig både vänner och ovänner genom detta. De som inte vinner är naturligtvis besvikna, men ibland har det gått riktigt överstyr. Kommer speciellt ihåg en gång vid en VM-tävling då jag dömt. Då kom den japanska delegationen över till mitt bord vid banketten och började klaga på att jag dragit ner en av deras tävlande med tre poäng, vilket de ansåg var helt fel. Som tur är har jag ett riktigt bra bildminne och sen är jag bra på att teckna, så jag fick fatt på papper och penna och ritade upp frisyren exakt och då kunde jag peka på de tre felen som fanns i den och sen ritade jag upp den vinnande frisyren för att visa dem att där fanns inga fel. Dom lommade iväg lite slokörade kan man säga.

Tävlingsverksamheten upphörde sedan helt under några år här i Sverige. Varför? – Av någon anledning beslöt SFF att gå ur OMC, som ju är den organisation som administrerar alla internationella tävlingar. Detta var ett riktigt dråpslag och för ett tag avstannade allt. Vi är ju, som tur är, ett gäng eldsjälar med Roger och Joakim Roos i spetsen som vägrade ge upp och vi startade Hair Sweden och fick bli medlemmar i OMC igen, så nu är vi i full gång med olika träningsgrupper för juniorer och seniorer. Dessutom är många skolor riktigt aktiva med sina elever, vilket gör att SM-tävlingarna nu innefattar Skol-SM också. Intresset bland de yngre är stort och de får tillgång till den bästa tränaren av alla, Joakim Roos. Både juniorer och seniorer har haft fantastiska framgångar de senaste åren och vi ser med förväntan fram emot VM i Frankfurt i maj, men först är det SM-tävlingar i Göteborg i april.

– Jag tycker det är lika roligt att vara med och träna och hjälpa ungdomar som jag tyckte när jag startade med det 1986. Jag älskar att vara runt personer som verkligen vill något och som är beredda att kämpa för det. Då kan jag hålla på hur länge som helst, då är det roligt.

Känner du att det är någon skillnad för dig nu när du är lite äldre? – Detta med att bli äldre gör vissa saker lite svårare, men det gör också vissa saker lite lättare. Man kan ju helt enkelt mycket mer och har förhoppningsvis gjort sina stora misstag redan. Detta med att vara äldre upplevs helt annorlunda i Japan och Kina, där vi varit för att hjälpa till med att träna och att göra visningar. Där tittar man efter den som har störst erfarenhet och tyr sig till den. Det är roligt med Kina där allt är så nytt, de suger åt sig allt och vill aldrig sluta, de vill veta allt och helst på en gång.

Anneli är en person med mycket erfarenhet, men också med många åsikter om hur saker och ting har utvecklats under åren.

– Jag kan tycka att det som idag kallas frisörutbildning är helt undermåligt. Det är idag för många elever på skolorna som egentligen inte vet om de vill bli frisörer, utan de kanske har haft ett intresse av hår och sökt in. Sen förstår de inte riktigt den stora skillnaden på att göra sitt eget hår och att kunna förstå kundens önskemål. De vet helt enkelt inte vad det krävs av dem för att kunna bli en duktig frisör och de tycker, när de kommer ut på salonger, att vi kör för hårt med dem. Sanningen är att kraven för att klara en gesäll idag är så låga att man inte ens behöver göra en bra klippning för att bli godkänd. Vi som driver salonger vill inte ha frisörer som inte klarar att göra riktiga klippningar eller andra behandlingar.

Vad behöver man göra åt detta då? – Många saker. Först måste utbildningarna bli bättre och längre och kraven på antagningen och på eleverna måste vara högre. Idag är det för många som tänker ”jag provar ett tag, annars gör jag någonting annat”. Sen är det viktigt att alla lärare hela tiden vidareutbildar sig och jag tycker att det borde vara ett krav att de skall arbeta på salong en period varje år. Det känns som att alla idag vill ha mycket rättigheter och helst inga skyldigheter.

Ja, detta var lite om Anneli Palmgren. Jag vill avsluta med några rader från en av de unga, framgångsrika frisörer Anneli pratar så gott om, Emma Ekman:

”Anneli är för mig och för många andra en fantastisk förebild. Hon har ett hjärta av guld och en förmåga att se det bästa i människor. Framförallt ser hon människor. Att jag är där jag är idag har jag till väldigt stor del Anneli att tacka för. Hon är den som alltid lyckats lyfta mig i mina framgångar och i de stunder jag tvivlat på mig själv och känt mig misslyckad och varit redo att ge upp. Då har hon alltid varit där och sagt  just de ord som fått mig att inte ge upp. Och Gud vad jag fått uppleva mycket glädje i livet, för att jag inte givit upp där jag stått just då. Jag minns inför SM för två år sedan, då jag bestämt mig för att nu är det minsann färdigtävlat för min del. Jag kände att jag var chanslös, talanglös och allmänt kass, men tack vare att denna härliga kvinna lyckades få upp mig på fötter igen och fick mig att fortsätta att kämpa har det blivit SM-guld, NM-guld och VM-silver och en chans att få uppleva en längre tid med att utbilda frisörer i Asien, varifrån jag nu är på väg hem.”

Text: Jörgen Edström
Foto: Annelis privata arkiv